Prioriteringar

Hela sommaren nu har jag gått och funderat på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. En stor fråga, vilken antagligen inte kan besvaras med en enda mening, men jag skulle i alla fall vilja känna mig nöjd med hur livet ser ut just nu. Och det känner jag inte riktigt att jag gör.

Jag har det ju egentligen väldigt bra. Jag har en underbar sambo, vi har ett hus att bo i, en bil som tar oss till ställen, mat på bordet och ett jobb att gå till. För många räknas allt dett nog som lyx och något avundsvärt. Så varför är jag då inte riktigt nöjd med tillvaron? Jag har kommit fram till ett enkelt ord som är grunden till det hela: prioriteringar. Jag känner att fel saker prioriteras, tillåts ta mest tid och energi.
Sambon: jag kunde inte ha en bättre livspartner. En som stöttar i allt, som älskar mig och som jag älskar högt tillbaka, någon att luta sig tungt emot när det behövs och veta att han kommer hålla mig uppe. Hur mycket mer tid skulle jag inte vilja lägga på att bara få umgås? Mer än bara någon timme på kvällen innan sängdags och helger som försvinner till vardagens sysslor som tvätt, städ och annat som skjutits upp under veckan. Kärleken tillåts i nuläget ta mindre tid/energi än vad jag önskar. Felprioriterat - javisst.

Huset: här finns det alltid saker att göra. Saker vi vill göra, saker vi borde göra. Saker som kostar pengar och saker som helt enkelt bara kräver tid och uppmärksamhet. Och så vill jag ju ha tid att njuta av det hela ibland. Bara njuta av att vi har det så bra som vi har det, trots att köket är hemskt, vi behöver en carport innan vintern, jag vill renovera sovrummet och att vi har flera projekt för trädgården. Som det är nu görs i prncip saker när de inte går att skjuta på längre. Låter det som bra prioriterat? Nej, inte alls. När ska man då ha tid för de där roliga små projekten? Som att piffa om i vardagsrummet. Det skulle jag göra förra helgen hade jag tänkt. Vad försvann tiden till? Tömning av tvättstuga, plugg, förberedelser inför veckan. Annat. Sådant som måste göras. Nej tack.

Fritidsaktiviteter: jag har ju mitt pysslande. Mitt pärlande, mina projekt med symaskinen, min lilla webbutik, marknader. Som det är nu poppar det upp massor med idéer i mitt huvud, men jag har inte tid att förverkliga dem. När det väl finns en timme över så är det ofta så att jag är alldeles för trött, less och allmänt sliten för att vilja sätta mig i pysselhörnan. Då halvdör jag istället lite i soffan. Jag har blivit bättre på det där med energin , i och med den nya kosthållningen, men ibland så vill jag ju bara krypa upp i soffan och mysa med P till en film. Självklart prioriterar jag ju egentid med P framför annat, så prioriteringsordningen dem emellan kommer inte ändras. Men jag vill ju ha tid för att få vara kreativ också, annars blir jag deprimerad! Och min hjärna riskerar nog att sprängas av alla idéer. Visst, många hamnar på papper, men sedan då? Jag vet inte hur mycket jag skulle vilja prova på att sy, smycken jag vill göra, virkmönster jag vill ge mig på, ge webbutiken en chans att bli något vettigt och bara spontanpyssla. Jag har dessutom ett beställningsjobb som väntar på mig, men som hela tiden fått skjutas upp på grund av annat som kommer ivägen. Herregud, jag köpte en bokhylla i måndags, vi monterade upp den i tisdags och hade en liten stund på mig att omorganisera igår innan vi fick besök och det är fortfarande hälften kvar. Om detta är något som får mig att må bra, borde inte det då få ta mer tid? Det är väl ändå det vi alla strävar efter; att få vara lyckliga? Känns absolut inte bra.
Och så försöker vi ju ägna ett par timmar i veckan åt att träna. På grund av mina fötter blir det ju inget promenerande, ingen zumba sedan i maj och under den träning jag nu ägnar mig åt blir den enda belastningen på mina fötter när jag står still. Alltså, gymmet 1-3 gånger i veckan (beroende på hur mycket tid jag har). Och träna lite vill jag ju. Dels för att det är så skönt att bli av med spänningar i kroppen, dels för att jag vill bli lite fastare i hullet och dels för att jag vill hålla uppe någon form av kondition tills zumban drar igång igen. Lågprioriteras verkligen. Tyvärr. Men det blir ju så då jag inte är hemma förrän ca 19.30 de kvällarna och då ska äta, duscha och fixa för dagen efter.
Jobb: jag har ett bra jobb inom det jag är utbildad för. Visst, ett vikariat, men ändå till januari 2014. Så jag har ju en inkomst ett tag framöver. Härliga arbetskamrater. Flextid. Toppen, eller hur? Och jag har ju inte så jättelångt att pendla: 3,5 mil enkel resa. Jag kunde inte få ett jobb närmare hemmet, om jag inte kunde få ett i Österbymo (vilket är så gott som omöjligt). Så allt borde ju vara perfekt! Men varför känns det inte så då?

Jag spenderar 11-12 timmar hemifrån; ingen jättehöjdare. Är beroende av busstiderna, då det absolut inte är ekonomiskt försvarbart att ta bilen på dagarna. Sover helst 8 timmar per natt, har knappt en timme på morgonen innan jag går till bussen och då återstår 3-4 timmar/dygn att göra annat på. Laga mat, träna, fixa i hemmet, ta en dusch emellanåt, säga hej till P och kanske ge honom en puss om det hinns med.
Jag vet inte om det är detta jag vill göra. Inte på heltid i alla fall som det känns nu. Jag tycker att redovisning och hela den biten är skoj, men jag känner att det i nuläget inte räcker till. Jag skulle vilja göra något mer. Något praktiskt, något kreativt, något...mer! Det saknas något. Jag har absolut inget emot mitt jobb i sig, jag vantrivs inte eller så, jag önskar bara att det inte tog upp så mycket av min tid och energi. Jag anvundas min frisör, som jag träffade i måndags: hon är nu frisör på halvtid (som egenföretagare och hemma i sitt eget hus) och pluggar/jobbar med redovisning resten av tiden. Jag skulle verkligen vilja starta eget, men inom vad? Och för att få något sådant att gå runt är det ju en miljon aspekter att ta hänsyn till. Om det bara inte tog stopp där.
Jag har även andra framtidsfunderingar, som jag delar med min sambo, men vissa skjuts hela tiden på framtiden. Till förmån som är sådant som måste göras. Sådant som förväntas av dig. Sådant du borde göra. Känns det rätt? Absolut inte!

Jag vill inte sitta där om några år och ångra hur livet har tagit sig. Eller, tänk om jag inte kommer sitta där om några år? Visst, det är väl fel att tänka så, men vem vet? Varför skjuta allt på framtiden hela tiden? Varför inte greppa livet fullt ut? Nu! Ingen kommer att göra det åt mig. Jag vill inte bli bitter, jag vill förverkliga drömmar, kapacitet, mig själv. Jag vill inte bli en av dem som sitter och tänker "Om jag bara inte hade jobbat så mycket. Om jag bara hade ägnat mer tid åt familjen. Om jag bara hade rest mer. Om jag bara hade prioriterat annorlunda." Där har vi det igen. Vad vill jag ska ha högsta prioritet i mitt liv och hur lyckas jag med att åstadkomma det?

Vissa pratar om "bortskämda 80-talister som inte vill jobba, utan tjäna pengar på ingenting". Jag vet inte, kan det kanske också handla om att det dyker upp de som ställer nya krav på sin tillvaro? Som vill försöka att ha det så bra det bara går? Visst, vissa uppfyller säkert ovanstående, men andra inte. Jag behöver inte tjäna storkovan, jag vill bara känna mig nöjd och glad med det jag väljer att lägga min tid på. Och det inkluderar allt, inte bara arbetet.

Det finns så mycket jag vill göra, men som sagt, det känns som om allt felprioriteras. Det känns fel. Men hur ska jag gå vidare då? Jag står just nu och stampar.